Det känns lite konstigt, att allt plötsligt blev sista gången. Att jag aldrig mer kommer göra detta jag gör nu här. Att alla steg,alla andetag och rörelser aldrig mera kommer existera. Att relationen jag skapat kommer suddas ut med tiden, den som skulle vara förveigt, lixom allt annat.

Jag önskar tiden kunde stanna upp och vänta på mig. För jag hänger inte med.
Det rullar för snabbt och allt gör bara ont i mig.
Känns som om jag går sönder på nytt om och om igen, som om tiden du lovade att jag skulle vara lagad bara var en lögn. du sa att jag var redo nu, men var jag det? Eller är jag det? Det känns inte som det.

Men det kanske är för att jag vill stanna så länge som möjjligt, jag kanske hjärntvättar mig själv med orden att jag ej är redo. Vem vet?